Drygt tjugofem års daglig träning gör att jag kan skriva kort, långt, roligt, spännande, lättsamt eller seriöst om allt från köttbullar till finansiella tjänster. I de flesta kanaler.

Men innan du lyfter luren eller skickar ett mejl kan det vara bra att veta vad jag egentligen anser om reklam. Det som kommit att bli mitt stora kall här i livet.

 

Reklam är skit!

Jag har medverkat i den kommersiella teatern hela mitt vuxna liv. Jag har pratat, argumenterat, gapat och gäspat mig genom tusentals och åter tusentals timmar i möten om målgrupps-analyser, kommunikationsstrategier och allehanda kreativa lockrop kring typiskt uppblåsta koncept i reklamens absurda värld:

Vegetariska köttbullar, självläggande golv, riskfria aktie-fonder, krångelfria banktjänster, pratande maskiner, nyttigt fett och bröd som bakar sig självt.

Och vad har jag lärt mig så här långt?

Folk säljer för mycket.

Man argumenterar, skryter och skriker i öronen på folk, vilket sällan leder till bättre affärer. Tvärtom.

Självgodhet och högt röstläge skapar bara avstånd. Och passivitet.

 

Mental våldtäkt.

Det beror på att de flesta är alltför hemmablinda och saknar insikt i vad konsumenten verkligen vill läsa, höra och titta på.

Folk knäpper inte på teven för att se reklam. Ingen köper dagstidningen för att läsa annonser. Ingen loggar in på Facebook eller Twitter för att prata om märken. Ingen vittjar brevlådan för att läsa den senaste direktreklamen. Om det inte rör sig om något som verkligen är värt att prata om.

Och det finns ett synnerligen gott skäl till det.

Reklamen har redan gjort bort sig. Den har trängt sig på, ljugit och trivialiserat för mycket för att tas på allvar.

Vart konsumenten än går, angriper reklamen honom eller henne som en svärm knott på en norrlandsmyr.

Den mesta reklamen är harmlös. Den märks knappt. Den dunstar bort utan att lämna några spår. Men den som hela tiden tränger sig på oinbjuden och stöter fram som en envis jabb i ansiktet på folk är desto mer destruktiv. För den smutsar ner vår miljö och kränker våra personliga rum.

Alltså bör man inte förvänta sig annat än misstänksam inställning till reklam. För att inte säga hat. Eller ännu värre, likgiltighet.

 

Men det finns lysande undantag.

Mitt i all denna störtflod av skit finns det förstås en och annan pärla. Det är reklam som får hakor att falla, hjärtan att bulta och skratten att eka. Det är reklam som kan förgylla en hel dag. När den är som bäst tar den plats i andra medier, blir nyhetsstoff och omtalad långt över det förväntade.

Framförallt förflyttar den varor från hyllorna. Och tillför värde till märket den representerar. Tänk på ICA-reklamen. Tänk på MacDonald’s. Riksgälden och OLW.

Nu till själva poängen (som du antagligen redan räknat ut vid det här laget)

Bästa sättet att sälja är att inte sälja.

När allt kommer omkring har effektiv försäljning väldigt lite med »kräng« att göra. Oftast handlar det om att hjälpa, stödja, roa och fascinera. Att vara relevant samtidigt som du hela tiden ligger steget före konsumenten.

Bland mina egna alster kan jag lyfta fram Kolmården vars filmer visade absurda konsekvenser av ett besök i djurparken. (Se en av filmerna här intill, som för övrigt var bland de mest ihågkomna det aktuella året.)

Jag kan också visa hur brutal ärlighet och en smula humor har skapat trovärdighet för en bransch som bokstavligen badar i träck och urin, förtvivlan och förnedring. Här intill ser du en annons för Smedbygården, som är ett privat äldrehem för demenssjuka. Det är vad jag kallar en rejäl utmaning.

 

Ring mig på 0705- 33 34 36. Eller mejla mig här.